Vi dansade en sista sommar.

Sommaren 2011 var den sista sommaren då jag var riktigt lycklig. Den sista sommaren med min älskade mamma. Min sista graviditet & jag trodde att jag hade livet framför mig. Men 2011 så förändrades mitt liv till ett rent helvete. 16 december 2011 så hade jag barnvakt för sista gången. Den 17 december så var mina två äldsta barn hos sin mormor för sista gången & lekte med sina kusiner. Den 18 december firade vi vår sista jul ihop jag mina mamma & mina syskon. Den 22 december så hittade jag min älskade mamma vid liv efter en stroke mycket sjuk. Julen & Nyår 2011 försvann i en dimma jag höll på att förlora även bebisen i magen. I början på januari så avled mamma efter ett kramp anfall & mitt liv slogs i spillror. Jag blev inlagd på sjukhus för barnet i min mage mådde inte bra. Vi begravde mamma & familjen slogs i spillror. Mitt barn föddes 3 veckor för tidigt några dagar efter mammas begravning men var välmående. Jag arrangerade dop. Sedan fyllde jag om mitt barn nr två år, mammas födelsedag kom tillsammans med sommarens första spirande andetag, Midsommar kom & gick, mitt första barn fyllde år första julen kom & gick. Tiden har gått fort & min grund familj spreds med vinden. Jag har ingen kvar förutom mina älskade barn & min pappa. Tiden går & människor säger att tiden läker alla sår. Det går inte en dag utan att jag tänker på mamma. 2012 var ett hemskt år. Jag fick diskbråk & en aggresiv reumatism. En sjukdom jag inte accepterar. Jag opererades 2 ggr. Det tog ett år tills jag gick tillbaka till sjukhuset & reumatologen. 2013 fortsatte mitt helvete jag ramlade utför trappan & bröt revben & förstörde mitt knä. Pappa opererades för en enkel operation. Pappa levde ca 6 veckor efter operationen o dog några dagar efter jul i komplikationer efter operationen. 2014 så kämpar jag för att hålla näsan över ytan. Jag började träna i början på året för jag vill hitta formen igen. Men kroppen håller inte. Jag opererade mitt knä i början på året & kämpar varje dag för att få min kropp att vilja behålla mina leder. En läkare förklarade som så att min kropp ser mina leder som främmande föremål & vill stöta bort dom.. Vilket för mig var en väldigt talande bild. Det är inte bara min kropp som vill stöta bort mina leder... Jag skulle vilja stöta bort livet... Jag är sjuk & jag känner inget större hopp för framtiden. Jag har ont, jag är trött, jag är ledsen & jag sover bara ca 3 timmar/natt. Jag älskar mina barn & jag ska försöka hitta tillbaka till den mamma jag en gång var. Fast frågan är om det går?